varning för mycket text
varning för mycket text! inget speciellt att läsa, ville bara få ut lite tankar ur mitt huvud.
kollade på min barndomsfilm, och ska jag vara ärlig så började jag att stört böla. först är jag ju jätte liten, och pappa finns knappt med i bilden. man hör honom prata i bakgrunden, men nästan aldrig med mig. han varken håller i mig eller leker med mig. jag blev bara så besviken. jag vet inte om min pappa vet om min blogg och ifall han sitter och läser.. senare i bandet så har jag blivit 4 år gammal och pappa och hans nya familj har skaffat ett barn. hon heter då felicia och jag fick hålla henne och kände mig som en stolt storasyster, och då började hon skrika och gråta, och jag satt bara där och sa ''det är ingen faja''. jag ville liksom bara att hon skulle känna sig lite tryggare om jag sa så. sen skriker jennifer helt plötsligt på mig att hon ska hålla henne nu, för det är hennes tur, och jag ler och farmor tar henne från mig och ger till jennifer. felicia gråter fortfarande, och jag vill inte att hon ska de, så jag sträcker mig framåt och försöker pussa henne, men kort som jag är så når jag inte. då hör man bara pappa i bakgrunden, ''fanny, var försiktig!''.. då kom tårarna. jag har alltid mått lite dåligt över att jag inte fått växa upp med min pappa. jag kunde börja gråta i skolan när jag var mindre för att jag saknade honom, och då fick jag prata med mamma i telefon. jag mådde verkligen inte bra. jag försökte fråga lite försiktigt när jag var liten om jag fick bo hos dom varannan helg. pappa sa att han skulle prata med pernilla och sen återkomma med svar. vad tror ni svaret blev? jo, ett nej. jag vart helt förkrossad. det var då jag insåg att min pappa inte älskade mig lika mycket som sin nya familj. att jag inte var speciell i hans ögon. han var aldrig med när jag lärde mig cykla, när jag lärde mig simma och när jag fick min första pojkvän. han vet inte ens om jag har en kille nu eller om jag går på någon sport eller något. han kanske inte tycker som jag nu skriver, men det är den uppfattningen jag får. att jag inte är värd hans kärlek. att jag bara är det där lilla barnet som han råkade få lite för tidigt med en kvinna han var otrogen mot. tyvärr så rinner tårarna lika mycket nu som under filmens gång. jag kan inte hålla dom tillbaka. att känna som jag gör ibland är inte det roligaste. jag kanske inte är ett av det barnen i världen som har det svårt eller har ett stort problem, men det jag bär på är inte heller det lättaste. att inte känna sig älskad är nog det värsta som finns. att inte känna att man är värd något eller att man är speciell i någons ögon. jag ska inte skriva för mycket, för då blir det bara jobbigt.. i sånna här lägen är jag i alla fall glad att jag har en mamma som alltid funnits där för mig, som vart med mig från början och stannat kvar och uppfostrat mig till den jag är idag. mamma, jag älskar dig oerhört mycket. försvinner du, då försvinner jag med..
kollade på min barndomsfilm, och ska jag vara ärlig så började jag att stört böla. först är jag ju jätte liten, och pappa finns knappt med i bilden. man hör honom prata i bakgrunden, men nästan aldrig med mig. han varken håller i mig eller leker med mig. jag blev bara så besviken. jag vet inte om min pappa vet om min blogg och ifall han sitter och läser.. senare i bandet så har jag blivit 4 år gammal och pappa och hans nya familj har skaffat ett barn. hon heter då felicia och jag fick hålla henne och kände mig som en stolt storasyster, och då började hon skrika och gråta, och jag satt bara där och sa ''det är ingen faja''. jag ville liksom bara att hon skulle känna sig lite tryggare om jag sa så. sen skriker jennifer helt plötsligt på mig att hon ska hålla henne nu, för det är hennes tur, och jag ler och farmor tar henne från mig och ger till jennifer. felicia gråter fortfarande, och jag vill inte att hon ska de, så jag sträcker mig framåt och försöker pussa henne, men kort som jag är så når jag inte. då hör man bara pappa i bakgrunden, ''fanny, var försiktig!''.. då kom tårarna. jag har alltid mått lite dåligt över att jag inte fått växa upp med min pappa. jag kunde börja gråta i skolan när jag var mindre för att jag saknade honom, och då fick jag prata med mamma i telefon. jag mådde verkligen inte bra. jag försökte fråga lite försiktigt när jag var liten om jag fick bo hos dom varannan helg. pappa sa att han skulle prata med pernilla och sen återkomma med svar. vad tror ni svaret blev? jo, ett nej. jag vart helt förkrossad. det var då jag insåg att min pappa inte älskade mig lika mycket som sin nya familj. att jag inte var speciell i hans ögon. han var aldrig med när jag lärde mig cykla, när jag lärde mig simma och när jag fick min första pojkvän. han vet inte ens om jag har en kille nu eller om jag går på någon sport eller något. han kanske inte tycker som jag nu skriver, men det är den uppfattningen jag får. att jag inte är värd hans kärlek. att jag bara är det där lilla barnet som han råkade få lite för tidigt med en kvinna han var otrogen mot. tyvärr så rinner tårarna lika mycket nu som under filmens gång. jag kan inte hålla dom tillbaka. att känna som jag gör ibland är inte det roligaste. jag kanske inte är ett av det barnen i världen som har det svårt eller har ett stort problem, men det jag bär på är inte heller det lättaste. att inte känna sig älskad är nog det värsta som finns. att inte känna att man är värd något eller att man är speciell i någons ögon. jag ska inte skriva för mycket, för då blir det bara jobbigt.. i sånna här lägen är jag i alla fall glad att jag har en mamma som alltid funnits där för mig, som vart med mig från början och stannat kvar och uppfostrat mig till den jag är idag. mamma, jag älskar dig oerhört mycket. försvinner du, då försvinner jag med..
Kommentarer
Postat av: hanna
jag älskar dig och finns här<3
Postat av: emma
:( <3
Postat av: Anne
Det är helt hemskt det du skriver, att du upplevt din uppväxt så. Jag hoppas du vet att vi finns där för dig. Närsomhelst o hursomhelst. Stort hjärta till dig Fanny, puss o kram från Din Bara din gudmor och faster Anne.
Trackback
